I min värld är allt levande besjälat. Inte bara människan har en själ utan också djuren och träden och minsta lilla myra.
När jag är riktigt trött och livet känns besvärligt då går jag ut i skogen och pratar med träden. Inte alltd pratar jag högt, åtminstone inte om jag tror att någon skulle råka se mig, men jag samtalar i tanken med de gamla träden där ute. Träden har sett allt, de har hört allt och de känner till människans underliga vanor och ibland dumma och naiva beteenden. De har stått där i hundratals år och det finns inget som längre kan förvåna dem.
Träden är där och de önskar att få vara våra vänner. De delar med sig av sin tröst och sin trygghet utan att kräva något tillbaka. De lyssnar tålmodigt och ibland tror jag att de med lite ömhet undrar när vi ska lära oss av våra misstag och börja agera på ett annat sätt än vad vi gjort sedan människans första steg här på jorden.
Om du har något som du inte vågar dela med andra människor, gå ut i skogen och be träden att lyssna. Sätt dig vid dess rot och omfamna det, håll det tills du är trygg igen. Längst inne i trädet finns en själ som vill dig väl. Det bästa med dem är att de inte delar med sig av dina hemligheter till någon. Eller vad vet jag om vad träden viskar till varandra på nätterna när inte vi är där?
Tills det blir dag igen och du kan gå ut i skogen finns jag här för att lyssna på dina nattliga tankar. Slå mig en signal om du vill tala om något i förtrolighet med någon som inte dömer.