Igår, den tjugoförsta december, firade vi att ljuset äntligen är på väg tillbaka. Det var årets längsta natt och kortaste dag, en god tid att tända eldar och bjuda in det vi vill ha mer av i våra liv och det vi vill att ska växa i takt med det återkommande ljuset.
Jag har förmånen att få leva med en trollkarl som inser att allt är möjligt och ingenting omöjligt bara det finns en vilja att försöka. Det gäller även promenader i skogen med rullstol när det är så mörkt att vi inte kan se handen framför oss. Ja, jag är rullstolsburen större delen av min tid men än så länge har det inte fått oss att leva på ett annat sätt än vi gjorde innan jag förlorade min förmåga att gå längre sträckor. Så, planen var att gå rakt ut i skogen och göra upp en eld på en plats där det är eldningssäkert och där vi varit förut. Det gjorde vi också.
Det var en magisk natt. Jag tror att skogen och de små varelser som lever där ute väntade på vår ankomst. Halvvägs ner till vår plats, där det fortfarande går ett elljusspår, såg vi till vår förvåning en gran som någon klätt. Det är sant, det stod en klädd julgran med glitter och kulor och växte mitt i skogen. Det kändes som ett mycket fint första välkomnande. När vi lämnat eljusspåret och kommit ner till platsen där vi normalt brukar elda upptäckte vi med stor förtjusning att någon varit där före oss och förberett en eldstad med torrt gräs, granris och små kvistar. En stor och prydlig hög att tända innan vi kunde lägga på större bitar trä. I vanliga fall hade det varit ett stort jobb för oss att försöka samla ihop det vi behövde i mörkret men nu var allt klart och bara låg där och väntade på oss. Vi startade vår eld, sjöng ett par sånger, kallade genom sejdsång på fackelrunans energi för att på så sätt välkomna det ljus som från idag är på intågande. Då, när vi satt där, såg vi att himlen plötsligt sprack upp och det blev stjärnklart. Ljuset bröt fram på en himmel som varit molning i veckor, kanske till och med ett par månader. Ljuset bröt fram, det som påminde oss om vad vi var där för att fira. Hela kvällen kändes som en saga.
En sak jag alltid försöker göra vid midvintersolståndet är att högt uttrycka vad i mitt liv jag vill att ska växa med ljuset. Jag är ingen materialist men det finns flera kurser jag vill gå vid sidan av jag redan på börjat och avslutat, och kurser kostar pengar. Jag vet att de utbildningarna kan hjälpa mig att sedan betjäna och hjälpa andra människor att växa. Min önskan var därför en växande ekonomi, inte för att samla pengar på hög utan för att omvandla dem till något som kan vara till nytta för de människor jag möter. Jag har också befäst det genom att på mitt altare lägga ett mynt som ska symbolisera ekonomisk tillväxt. Vi lever i ett generöst universum om vi bara kommer ihåg att fokusera på att vara tacksamma över det som kommer till oss snarare än att fokusera på det vi inte har. När jag fokuserar på vad jag behöver snarare än på vad jag saknar kan jag som ett resultat också se mina behov fyllas.
Vi spenderade nästan sju timmar i skogen och det kändes som om vi bara var där en liten stund. På vägen tillbaka hällde jag ut det sista av vårt kaffe på marken som ett tack till de skogsandar som varit där med oss. Sedan gick vi hem halv fyra på natten för att äta väldigt sen kvällsmat, lyckliga men trötta.
Vad vill du att ska växa i ditt liv under den tid som ligger framför dig? Vad vill du bjuda in? Inom vilket område vill du ha mer vår och se mer ljus? Nu, när ljuset återvänder, är det rätt tid att önska och att låta saker manifesteras.
